faan
Den sista tiden har kännt som ett rent helvete..
Jag får ingen lugn och ro utan att bli störd?
Jag KAN rentutav inte umgås med vem jag vill, utan att få höra massa glåpord.
Till er som inte som inte kan sluta snacka massa skit, varför håller ni på som ni gör?
Ni får folk att bli ledsen, må dåligt och helt tappa tycket om världen. Era ord känns och svider djupt inne.
Vänner sviker en tack vare era påhitt och lögner.
Aldrig ska man få en lugn stund innan ni viskar och skrattar.
Det känns som om att man vore tillbaka i trean igen. Utan vänner, utan att ha någon att prata med.
Jag har svårt för att öppna upp mig och jag tror egentligen inte att en enda person förutom jag själv vet om hur jag egentligen har det.
Jag är fast inom ett skal av pansar, där jag inte släpper in någon längre. Alla dem orden som ni
säger studsar rakt emot men träffar någon annan som får lida för det. Jag vill bara få ett normalt liv, som alla andra. Ingen mera derpission. Inte igen.. Jag har ingen ork till att hamna där igen. Samma ställe som för några år sen.
Men då kom du som en räddande ängel och drog mig ur svackan. Jag kommer aldrig kunna tacka dig tillräckligt det enda jag kan säga är att jag Älskar dig!
Men nu duger inte de för er andra. Jag får inte älska vem jag vill utan att få kommentarer om det. Det känns förjävligt rentutav, att inte våga visa att man älskar någon.
Era kommentarer får en att ramla längre och längre ner. Jag älskar den jag älskar, hatar era ord!
Så snälla! Jag BER er om att sluta. Sluta innan jag inte orkar mera, bara lämna mig ifred. Jag saknar mina vänenr och som vi hade det förr. Jag fäller tårar fär varje gång jag hör era röster. Jag hoppas att ni förstår mig när ni läser detta. Att jag inte klarar mycket mera. Jag kommer tina bort från jordens yta och hoppas på att det finns någonting bättre som väntar på mig, på andra sidan. Snälla jag hatar att be folk, men nu är det på sluttampen. Lägg ner era vapen, lämna mig och låt mig få vara den jag är och ingen annan.
Jag vill kunna umgås med er, men dem sitter som en mur mellan oss. en obrytbar mur som ingen får ner. Hur kan ni vara så starka att kunna hålla emot flera personer från att kunna umgås och prata? och hur kan jag inte få Älska hur jag vill?!
Jag får ingen lugn och ro utan att bli störd?
Jag KAN rentutav inte umgås med vem jag vill, utan att få höra massa glåpord.
Till er som inte som inte kan sluta snacka massa skit, varför håller ni på som ni gör?
Ni får folk att bli ledsen, må dåligt och helt tappa tycket om världen. Era ord känns och svider djupt inne.
Vänner sviker en tack vare era påhitt och lögner.
Aldrig ska man få en lugn stund innan ni viskar och skrattar.
Det känns som om att man vore tillbaka i trean igen. Utan vänner, utan att ha någon att prata med.
Jag har svårt för att öppna upp mig och jag tror egentligen inte att en enda person förutom jag själv vet om hur jag egentligen har det.
Jag är fast inom ett skal av pansar, där jag inte släpper in någon längre. Alla dem orden som ni
säger studsar rakt emot men träffar någon annan som får lida för det. Jag vill bara få ett normalt liv, som alla andra. Ingen mera derpission. Inte igen.. Jag har ingen ork till att hamna där igen. Samma ställe som för några år sen.
Men då kom du som en räddande ängel och drog mig ur svackan. Jag kommer aldrig kunna tacka dig tillräckligt det enda jag kan säga är att jag Älskar dig!
Men nu duger inte de för er andra. Jag får inte älska vem jag vill utan att få kommentarer om det. Det känns förjävligt rentutav, att inte våga visa att man älskar någon.
Era kommentarer får en att ramla längre och längre ner. Jag älskar den jag älskar, hatar era ord!
Så snälla! Jag BER er om att sluta. Sluta innan jag inte orkar mera, bara lämna mig ifred. Jag saknar mina vänenr och som vi hade det förr. Jag fäller tårar fär varje gång jag hör era röster. Jag hoppas att ni förstår mig när ni läser detta. Att jag inte klarar mycket mera. Jag kommer tina bort från jordens yta och hoppas på att det finns någonting bättre som väntar på mig, på andra sidan. Snälla jag hatar att be folk, men nu är det på sluttampen. Lägg ner era vapen, lämna mig och låt mig få vara den jag är och ingen annan.
Jag vill kunna umgås med er, men dem sitter som en mur mellan oss. en obrytbar mur som ingen får ner. Hur kan ni vara så starka att kunna hålla emot flera personer från att kunna umgås och prata? och hur kan jag inte få Älska hur jag vill?!
